Nu startar det stökiga jobbet!!
Jag tror t.o.m. att inventerings-jobbet i Ullared är en enklare match än den vi nu försöker hinna med innan vårterminens start. (Bilden är tagen i Ullared vid mitt första besök ... *fniss* - man måste kunna bjussa lite på sig själv... )
Vi har i nuläget inte en aning om hur många nya gymnaster som vi kommer att kunna erbjuda plats till våren, men förhoppningsvis är det ett antal ifrån kön som i denna milliesekund är 130st!
Först måste vi se ifall det är några ifrån barngrupperna som kanske skulle kunna byta grupp, sedan måste jag in i kön och selektera! Hur går nu detta till då? Hjälper det att skrika, hota eller kanske muta??
Kanske har jag en blåtira? *-)
Nä, skämt åsido - hos mig finns en mycket stor rättvisetröskel - den som köat längst ska in först, men som du förstår så går det ju inte att placera en 7-åring bland 20-åringarna eller en nybörjare bland de som tränat i 5 år.
Efter att jag fått information om hur många nya som varje grupp kan ta emot så får jag in i medlemsregistrets kö och kolla. Jag får dela upp dem i ålder och tidigare erfarenheter - därefter kollar jag ifall det finns antecknade önskemål. En del har angivit en viss grupp eller tillsammans med en kompis.
Ibland funderar jag allt över dessa speciella önskemål??!! Är det verkligen för barnens "bästa" eller är det för att det blir bekvämt för föräldrarna???!!
Dela på skjutsen med grannen?? Slippa ta "besväret" med att ge barnet självförtroende nog att göra saker på egen hand?? För någon gång så måste det ju vara första gången de inte håller varken förälder eller kompis i handen.
Vad händer den dagen en av dem vill sluta?? men den andra vill gå kvar, men inte vågar göra detta ensam för barnet har lärt sig att man alltid gör saker tillsammans med någon kompis?
Vad händer den dagen en av dem blivit så duktig att den får erbjudande om att gå vidare till en grupp som har mer avancerade övningar? Ska den då stanna kvar för att kompisen inte blivit lika duktig?? För det andra alternativet är grymt!!
"Nä- tvärtom är det säkert någon som säger - det är ju grymt att inte båda får erbjudande ifall en kan gå vidare".... Hallå!! Använd hjärnan!!
Att placera ett barn i en grupp som har en nivå över vad den klarar (kanske vad den aldrig kommer att klara?!) är att verkligen trycka ner det barnet i skorna och ge det dåligt självförtroende för framtiden! Barnet kommer aldrig att få känna sig "bra" och "duktig" - hur mycket ledarna än säger detta. Barn är inte dumma! De ser vad de andra gör och de kan även se hur de själva utför samma övning. Tänk på det - ni som strider för att era barn ska vidare trots att de inte är färdiga med "sin nivå" - kanske det ger er ett lite annorlunda perspektiv?
Jag kanske undrar...
